En baggis, kanske någon tror, men inte alls. Jag sådde ju bönor lite här och var på gården men det var bara på ett ställe som dom verkligen frodades. Och det var uppe vid dynghögen...
Vilket innebar att jag fick klättra, med livet som insats, uppför det tio meter höga stupet för att få tag på bönorna. Jag grävde förtvivlat med naglarna för att få ett stadigt och pålitligt grepp i stenpartiet. När jag tittade ner mot marken såg jag den fasansfulla gamla rostiga pinnharven...skulle jag nu tappa taget skulle jag obönhörligen falla rätt ner på den...huva...
Men allt gick helt enligt planerna och jag fyllde korgen med alla fina bönorna och drog hemåt. Vilken skön böna man ändå är...